Jag vill ta det där körkortet nu

För ungefär en månad sedan styrde vi skutan mot Arontorp. Ca 50 minuters bilfärd för den vägvane, men närmare en timme för mig. Från början var tanken att snitsla runt på småvägar på den östra sidan av Öland, men ett kraftigt snöoväder gjorde småvägarna oplogat osäkra, och vi tog istället 136:an, den stora vägen. Det var utmanande för mig att köra så långt, med fler svängar, rondeller, rödljus och vägvisare att ta hänsyn till, och väglaget tillförde också sina utmaningar. Så fort jag kom lite för långt ut till höger slirade jag i snön, och på vägen hem hade det dessutom blåst ned en massa snö över vägen som jag fick rejält slir i strax innan ett möte. Men som alltid är allt läskigt det är mest lärorika. Jag fick bilen på rätt kurs igen och det gick bra. Att inte göra körningen slentrian är bra, att jag hela tiden får nya hinder/infallsvinklar att jobba med gör mig alert (och livrädd). Tyvärr blev min handledare sjuk strax efter den vintriga körningen, men idag tog vi oss ut igen och kö...

Nya tag på vägen. Ett fortsatt övande på att hitta rätt position av fordonet. Och även om det går mycket bättre nu märker jag hur nervositeten gör att jag lätt gör misstag. Jag förstår att jag behöver öva lika mycket på bilkörandet som att kunna ta det coolt, att vara lagom avslappnad så att eventuella spänningar inte riskerar att påverka körningen. Under de två senaste övningskörningarna åkte jag för första gången tillsammans med min handledare till Sandvik respektive Borgholm. Ett par nya saker att tänka på förstås. Bland annat svängfiler, eller vad de nu kallas för, där det skall köras in strax innan själva svängen. Svängfilen innan Sandvik var för tillfället översnöad och osynlig, och min handledare blev lite panikig då hon märkte att jag inte svängde där jag skulle. Men det gick bra tillslut! Och filen innan Borgholm var fullt synlig, och jag fick känna mig lite proffsig då jag utan bekymmer kunde köra över till den utan problem. Härnäst vankas Arontorp. En längre tripp längs både...

Jag tror att jag blev lite övermodig i början av min övningskörarperiod. Sådär som man kanske kan bli när man tycker att det känns lätt. Jag gasade på för mycket, svängde för kraftigt osv. Men ju mer jag nu kommit ut bland andra bilar, och kört lite längre sträckor, har jag börjat förstå också mina begränsningar. Och i det här skedet tycks det vara svårigheten att bli kvar på rätt ställe på vägen. Blir jag nervös vid möten hamnar jag lätt för långt åt höger, men jag kan lika gärna hamna för nära mitten av vägen. Även de allra minsta rattrörelser sätter bilen på fel plats, och jag förstår att detta är mitt främsta fokus att öva på under januari. Att med en något lägre hastighet lägga stor koncentration på positioneringen. Det är först då jag hittat och automatiserat den som jag vågar öka hastigheten och köra på mer trafikerade vägar. Jag ser fram emot fortsatt körning under 2025, och är glad att min handledare kryat på sig och står ut med mitt darrande sätt att framföra fordonet!

  Det tog sin lilla tid. Dryga månaden. Men nu är min handledares stackars höft på plats igen, även om den nog kommer att värka länge än. När jag har som mest att göra, alternativt känner mig lite extra kreativ, tycker jag att sjukdomar är väldigt onödiga. Ja det kan ibland hända att jag sitter och jobbar i min verkstad och ger upp nån liten svordom bara för att jag behöver äta eller gå på toaletten! Vem har bestämt att man inte bara kan leva på luft? Första åkturen på över en månad kantades tyvärr av en dålig nattsömn. Kvällen innan stod jag på julmarknad och tog emot en energidryck för att pigga på mig, vilket ledde till att sömnen därtill blev erbarmlig. Bland de första punkterna om trafiksäkerhet i körkortsboken står det att man inte skall köra när man är trött. Och mycket riktigt! Körningen fick sig ett par törnar (ner i diket) just för att jag inte var helt på alerten. Insåg under den timmeslånga turen att jag behöver vara vid mina sinnes fulla bruk när jag sätter mig vid rat...

  När jag var som mest taggad inför fortsatt övningskörning - kunna rida på den våg av förvånad framgång - gav min handledares höft vika och hoppade ur led i sviterna av ett för tungt lyft. Och då min andra tilltänkta handledare blev sjuk vid dagen för handledarkursen, verkar nu en billös tid vänta.  Jag önskar höften tillbaka i led, och hoppas orka ägna ett par veckors tid åt att läsa teori. Blir lite impad av allt material som finns därute i form av böcker, hemsidor, appar och filmer. Så det är bara att sätta igång!

Andra gången i förarsätet idag. Och fortfarande lika roligt. Jag är förvånad över att jag faktiskt tycker det. Det ligger så långt bort från den identitet jag skapat mig på något vis. Den här gången repeterade vi senaste lektionens körning; med körställning, några varv på gräsmattan, backning och en tur till vattnet. Jag märkte snart att det första lyckade tillfället vid ratten hade lyft mitt självförtroende till en lite för hög nivå. Jag gasade lite mycket ibland, darrade lite vid vägkanten, men lyckades trots allt staga upp bilen då villovägarna var ganska små. Jag noterade också, under samvaron i bilen, hur lätt jag tappade fokus när vi började prata om annat än just bilkörningen. Det är så många detaljer att vara uppmärksam på under färden. Under nästa lektion kommer jag bara prata om det jag gör i stunden. Jag och min handledare fortsatte lektionen med att utvidga till att köra ut på vägen vid den norra utfarten, för att sedan köra in genom södra infarten. Vi tog det varvet ca 15 ...