4. Första övningskörningen

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av min egen person och kropp kontrollerandes en bil. Jag har ju bara suttit bredvid i alla dessa år och överlåtit kontrollen på någon annan.
De senaste 14 åren har sambon lite extra mycket fått ta hand om mina ärenden, inköp, inlämning av keramik till utställningar mm. Jag har periodvis slitit hårt på min privatchaufför, utan att riktigt kunna ge något tillbaka.

Men så i tisdags satte jag mig för första gången i förarsätet på en bil. Och bredvid mig min väldigt proffsiga handledare.
Jag prövade att fixa ordning min körställning och justera speglarna. Jag startade bilen och körde fram och tillbaka på gräsmattan. Svänga. Backa. Gasa. Bromsa. Backa med huvudet vänt bakåt var svårt.

Vi kör en automatväxlad bil. Inte för att det var planerat, utan mest för att det bara blev så. Om det känns för begränsat i mitt framtida liv som bilförare finns det möjlighet att komplettera kortet med manuell växellåda senare. Men när jag tänker på att hålla reda på ytterligare en pedal - kopplingen - utöver de två i nuvarande övningsbil, känns det här ganska skönt. Kanske är drömbilen en Tesla med bara en pedal? Jag förstår att även körningen med flera pedaler med tiden blir automatiserad. Att man inte tänker utan bara gör rätt. Men visst borde väl färre moment att hålla reda på leda till en bättre och säkrare körning, där man istället för pedaler kan fokusera på sin omgivning?

Jag insåg under min första tur i förarsätet att gasen, bromsen och styrningen är de grundläggande krafterna. De där momenten som skall samarbeta och som kommer att kräva en hel del övning. Bromsen tog väldigt snabbt, likaså gasen. Jag prövade att krypköra och kände det kluriga i att hitta rätt läge på pedalerna. Jag spände fotlederna så att jag fick ont, men blev lugnad med att den spänningen släpper med mer övning. 
Och hur mycket man behöver svänga är också en känsla där jag använder ratten i förhållande till bilens storlek och omgivningens förhållanden. Så många aspekter i en och samma rörelse!
 
Jag fick pröva ett krypköra ner till vattnet, drygt en kilometer från hemmet, och började känna lite kontroll när jag märkte vilka små rörelser som krävdes för att hålla bilen på den lilla vägen. Och väl nere vid vattnet lyckades jag vände bilen med en kraftig rattning för att komma runt. Det var skönt. Det där rejäla vridandet på ratten som precis räckte till för vändplatsen, och som genast gav mig en hel massa information om bilens fysiska betingelser. På vägen tillbaka vågade jag släppa på mer gas, och det var riktigt härligt.

Det känns så bra när lager av spänningar, rädslor och fördomar skalas bort. En bit i taget. Det känns som att många av dessa lager påtvingats av andra genom livet, och därför blir det mesta jag gör nu en ren uppgörelse/frigörelse. Och det kan bara bli bättre.

En sak vet jag ändå om mina förväntningar inför detta; Jag trodde inte att det skulle vara så kul att köra bil! Jag hoppas att känslan håller i sig.