1. Det var en gång och det börjar nu (skönhet och fulhet)

 

För snart 27 år sedan var jag en söndermobbad trasdocka. En jävla trashank till mänsklig katastrof.
Vem orkar tänka på körkort då? När all den energi, som de sömnlösa nätterna sparsamt frammanade, gick åt till att ta sig upp ur sängen på mornarna.

Sedan hände livet. Kungälv och Göteborg. Och att jag ens vågade snudda vid tanken att det gick "för få bussar eller spårvagnar", under dessa mina ungvuxna år, är i skuggan av min ålderdomliga lärdom besynnerligt och skamligt. Varenda timme gick det bussar. Eller åtminstone varannan. Och i Sveriges näst största stad sprang man som en vettvilling trots att det skulle gå en ny spårvagn, och sedan en till, och en till, efter 10 minuter.

Vad består min ålderdomliga lärdom av då? Jo, ett tvärsnitt av den kreativa och konstnärliga bubbla jag skapat mig som egenföretagare, och vuxenblivandets ansvar och förmåga att ta tag i situationer. Just här och nu och ca 11 år tillbaka: Situation Öland.

Sedan 2013 har jag bott permanent på Öland. Först på södra, sedan på norra. Och jag tänker ofta att frågan "hur är det här på vintern" - en av de vanligaste bland utbölingar i de här trakterna - borde fått sitt svar för längesedan. Men frågan förföljer oss lantisar ända in i evigheten. Svaret på frågan undrar ni? Jo, det är så bra så! Men något längre ner i texten anas att det kanske inte riktigt är hela sanningen...

I Vickleby, på södra delen av ön, plockade Kalmar Länstrafik bort bussen som gick genom det lilla samhället. Trots idoga protester från byborna, och trots ett kort återinförande av den kollektiva trafiken, förblev bussen sedan borta, och jag behövde därav promenera genom en skog och över tre åkrar för att komma till närmsta busshållplats.

Sedan 2019 har jag mitt eget ställe i Djurstad på norra Öland. Och här genom byn gick det faktiskt några bussar per dag in mot Borgholm. Men för drygt två år sedan plockade man bort all busstrafik, vilket förpassade mig till närmsta busshållplatsen i Ebbegärde; nära en halvmil från mitt hem, tvärsöver Öland.

Den där halvmilen har jag promenerat i ur och skur, fastnat i snödrivor, fått sällskap av märkliga hundar, tagit mig igenom prövningen med blöta skor, med skoskav på gränsen till blodförgiftning, och rosigt hurtfriska kinder. Några av mina i särklass vackraste naturupplevelser har jag fått på den promenaden. Hur hela fält med tranor lyfter vid min ankommande närvaro. Hur snödimman bäddar in mig i total och ljudlös overklighet. Hur grönskan blir dov och fuktig i kvällningen medan den belyses av ett falnande brandgult kvällsljus. Upplevelser en bilfärd nästan totalt skulle beröva mig.

Men bortom det vackra finnes det fula och överansträngda. Bland annat i de där snödriveolyckorna som framförallt skedde under senaste vintern. Och nu har jag verkligen tröttnat. Så mycket har jag tröttnat på naturens skönhet att incitamentens vidunderliga kraft äntligen bokat möte med mig, och drivit fram det lilla förnuft jag ännu hade kvar.
Motivationen har genast blivit kristallklar: Nu måste jag ta körkort! Det var som att ta ett rejält kliv över en osynlig tröskel.

Den här bloggen skall fungera som en reflektionsyta över den processen. Som en overheadapparat där jag kommer att formulera mina tankar, känslor, processer och moment som jag tar mig igenom fram tills den dagen jag på egen hand kan framföra en automobil.

När tranorna efter veckor av högljudd uppståndelse nu givit sig av, undrar jag; blir jag vuxen på riktigt? När tranorna kommer åter till våren kanske jag har svaret i min hand.