Jag vill ta det där körkortet nu

Andra gången i förarsätet idag. Och fortfarande lika roligt. Jag är förvånad över att jag faktiskt tycker det. Det ligger så långt bort från den identitet jag skapat mig på något vis. Den här gången repeterade vi senaste lektionens körning; med körställning, några varv på gräsmattan, backning och en tur till vattnet. Jag märkte snart att det första lyckade tillfället vid ratten hade lyft mitt självförtroende till en lite för hög nivå. Jag gasade lite mycket ibland, darrade lite vid vägkanten, men lyckades trots allt staga upp bilen då villovägarna var ganska små. Jag noterade också, under samvaron i bilen, hur lätt jag tappade fokus när vi började prata om annat än just bilkörningen. Det är så många detaljer att vara uppmärksam på under färden. Under nästa lektion kommer jag bara prata om det jag gör i stunden. Jag och min handledare fortsatte lektionen med att utvidga till att köra ut på vägen vid den norra utfarten, för att sedan köra in genom södra infarten. Vi tog det varvet ca 15 ...

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av min egen person och kropp kontrollerandes en bil. Jag har ju bara suttit bredvid i alla dessa år och överlåtit kontrollen på någon annan. De senaste 14 åren har sambon lite extra mycket fått ta hand om mina ärenden, inköp, inlämning av keramik till utställningar mm. Jag har periodvis slitit hårt på min privatchaufför, utan att riktigt kunna ge något tillbaka. Men så i tisdags satte jag mig för första gången i förarsätet på en bil. Och bredvid mig min väldigt proffsiga handledare. Jag prövade att fixa ordning min körställning och justera speglarna. Jag startade bilen och körde fram och tillbaka på gräsmattan. Svänga. Backa. Gasa. Bromsa. Backa med huvudet vänt bakåt var svårt. Vi kör en automatväxlad bil. Inte för att det var planerat, utan mest för att det bara blev så. Om det känns för begränsat i mitt framtida liv som bilförare finns det möjlighet att komplettera kortet med manuell växellåda senare. Men när jag tänker på att hålla re...

Tog med min vän Emmalill till Kalmar trafikskola för handledarkurs. Ett obligatoriskt tillfälle på 4 timmar för att få lov att övningsköra. Jag tänker ibland att jag målar upp världen lite värre än den är, när den egentligen är ganska ljus, i alla fall i det närmaste. Jag hade sett en väldigt sträng lärare framför mig, när trafikskolans lärare istället var rolig, trevlig och pedagogisk. Så med en fikapaus och en bensträckare gick de där fyra timmarna snabbt. Vi blev integrerade i olika frågeställningar i trafiken, fick tips om övningskörningens upplägg, och en bild av vad som krävs för att så småningom ta det där körkortet. Jag insåg snabbt att jag fortfarande verkligen har nytta av alla år i skolbänken. Alla föreläsningar med bildspel. Alla understrukna rubriker, anteckningar i marginaler. Och jag tyckte också att det var charmigt - och tänkvärt - hur olika man kan ta del av kunskap, då min övningskörare (som arbetar som barnboksförfattare och illustratör) fyllde sitt anteckningsblock...

Jag hade tydligen missat att mitt körkortstillstånd - givits mig för 2,5 år sedan - fortfarande gäller när jag mu bokade en nyundersökning hos min optiker i Borgholm. Utöver en liten förändring i ett litet brytningsfel fanns inga anmärkningar, och i slutändan handlar det ju om trafiksäkerhet. Kan man leva med sig själv om man kör ihjäl någon för att ha slarvat med tex glasögonen, eller inte gjort allt för att skapa en säker körning? Det mest pinsamma med den nya synundersökningen var förstås att behöva erkänna för optikern att det där körkortstillståndet - alltså glasögonen -  sen sist mest använts till att spela tv-spel... Något annat jag hade missat - många missar nu som ni märker - var att det fortfarande går att göra syntest på körskolan, gratis då man är inskriven som elev. Men tydligen kommer den möjligheten snart att skrotas. Jag tror att det som jag är mest rädd för, och som också utgjort en stor del av den där tröskeln jag nämnde i förra inlägget, är just att tappa kontrol...

  För snart 27 år sedan var jag en söndermobbad trasdocka. En jävla trashank till mänsklig katastrof. Vem orkar tänka på körkort då? När all den energi, som de sömnlösa nätterna sparsamt frammanade, gick åt till att ta sig upp ur sängen på mornarna. Sedan hände livet. Kungälv och Göteborg. Och att jag ens vågade snudda vid tanken att det gick "för få bussar eller spårvagnar", under dessa mina ungvuxna år, är i skuggan av min ålderdomliga lärdom besynnerligt och skamligt. Varenda timme gick det bussar. Eller åtminstone varannan. Och i Sveriges näst största stad sprang man som en vettvilling trots att det skulle gå en ny spårvagn, och sedan en till, och en till, efter 10 minuter. Vad består min ålderdomliga lärdom av då? Jo, ett tvärsnitt av den kreativa och konstnärliga bubbla jag skapat mig som egenföretagare, och vuxenblivandets ansvar och förmåga att ta tag i situationer. Just här och nu och ca 11 år tillbaka: Situation Öland. Sedan 2013 har jag bott permanent på Öland. För...